Maja S

Hej! När många gästbloggar så bloggar de ofta om sig själva, alltså en presentation. Jag tänkte köra på något annorlunda, (självklart om hästar, eftersom det är min stora passion :P) Jag tänkte blogga om min och min första ponny Lyckås Qlementine's väg till dit vi är nu. Det är en lång väg vi har vandrat på våra 3 år tillsammans. Jag träffade Qlementine första gången i mitt f.d stall, hon var där på inridning hos dottern till ägaren av stallet. Jag & min kompis fick hjälpa till att rida henne då & då. Jag fick ha henne på ett ridläger och när vi var ute på en ridtur och skulle galoppera, började hon helt plötsligt att bocka. Jag blev rädd då jag inte var så jätte rutinerad och efter det vägrade jag att rida henne mer. Hon kunde skritta, trava och galoppera när hon åkte till Alleby Ridklubb, en ridskola i Göteborg. Hon stog där över vintern och hon hade tydligen blivit "vild". Hon bockade, stegrade, vart halt os.v så ridskolan beslöt sig för att inte ha kvar henne. Då min förra medryttarponny var tvungen att avlivas tog ägaren av stallet tillbaka Qlementine och jag & min kompis som delat på den förra ponnyn tog oss an Qlementine. Hon var så söt men oriden och ohyfsad. 28 Maj 2008 var jag i stallet och min mamma, pappa, syskon os.v. kom dit. Mamma sa: "Vi är här för att hämta Qlementine". Jag fattade ingenting så de fick förklara för mig, att hon var min. Jag sprang bort till hagen och hämtade henne. Jag red hem till våran gård där hon skulle stå tillsammans med Trevina (min systers ponny & Qlempans syster). Det var första gången på jättelänge jag red henne. När hon var kvar på gården där hon stog innan var hon snäll och lugn, gjorde oftast de hon skulle. Men när hon kom till oss, till våran gård blev hon som förbytt. Hon bockade, stegrade, gick ner i diken, lyssnade inte på skänklar eller tygeltag, hon lyssnade inte överhuvudtaget. Jag ville ju egentligen inte ens ha ponnyn i början, utan det var min mamma som blev helt förälskad i henne. Men vem tackar nej till en alldeles egen ponny? Iallafall så kämpade jag på, ville inte erkänna för mamma att jag inte ville ha henne, jag hatade henne. Jag red henne bara för att jag skämdes, jag kände mig så ofärskämd! Efter ETT ÅR lossnade allting. Med hjälp av tränare, lektioner efter lektioner, kamper efter kamper, svett efter svett & tårar efter tårar. Till slut vann jag. Det var den hårdaste kamp jag någonsin har varit med om. Jag var SÅ nära på att ge efter och säga till mamma att vi skulle sälja henne. Hon var en riktig jävel mot mig. Vi började så smått tävla clearrounder, inte en runda som gick felfritt. Vi hade fått en ny kamp. Hon hoppade jättebra hemma, vi har hoppat 1,10 enstaka hinder om jag minns rätt. Vi hoppade clearrounder på 40cm hon inte ens gick över. Efter ett halvår hoppade vi våran första felfria clearround på 50cm. Jag var så glad, äntligen en morot efter allt slit vi har gjort. Vi hoppade ännu en felfri clearround på 50cm och vi övergick så smått till 60cm. Jag har tävlat en del gymkhana på henne, vunnit stilgymkhana och en del andra placeringar. När vintern 2010 kom halkade hon i hagen när jag tog in henne och hon hade inga broddar på sig just den dagen. Hon halkade så illa att hon sträckte höger bakben. Hon ställdes av helt och en massör kom dit 3 gånger för att kolla henne. Det blev massage & promenader varje dag. Hon blev skadad i december 2010. Sträckningen hon hade gick över efter massagen men ändå var något fel. Hon tog inte ut steget ordentligt, hon var stissig och hoppig som hon var när jag fick henne. Hon brukar annars vara jättelugn och sansad. Nu blev hon verkligen ponnyn hon var innan vi lärde känna och vågade lita på varandra. Vi åkte till Alé Kliniken och de hittade en ledinflammation på höger bak-knä och en överbelastning på vänster framkota pga bakbenet. Hon har fått medicin och gått i sjukhage. 2 veckor efter besöket skulle vi vara ute på promenader i 10 minuter per dag, på mjukt underlag. Efter 4 veckor skulle jag rida 30 minuter på mjukt underlag. Men jag har inte vågat förrän nu, sitta lite då & då. Det är 3 månader sedan besöket. Den 7 Juli var vi tillbaka på återbesök igen. Läs på min blogg för att få reda på hur det har gått... WWW.MMANDIEH.BLOGG.SE Tusen kramar från Amanda, tack för eran uppmärksamhet <3